SXSW: Kadavy och intelligent design

Ren webdesign utnyttjar hjärnans förmåga att skapa ordning, menade David Kadavy i en hyllad presentation på SXSW.

Tidigare i år jobbade jag med utvecklingen av ett tv-format som kretsar kring intelligens, vilket fått mig att tänka en del kring just begreppet intelligens, vad det innebär och hur det definieras (och hur intelligent man behöver vara, vilket jag skrev om några bloggposter längre bak här i bloggen). Intelligens kan definieras på många olika sätt, från Charles Spearmans idé om en allmän intelligens till Louis L Thurstone, Robert Sternberg och Howard Gardners teorier om att intelligensen består av många olika delar.

När man pratar om ren design och minimalism blir det ofta en absurd jakt på att använda så lite färg som möjligt.

En av de intelligenser som Robert Gardner pratar om är den spatiala, som bland annat innefattar förmågan att kunna se förändringar och avvikelser i mönster och förstå abstraktioner.

Slide från David Kadavy, skärmdump från RememberMeSom i Iphone-spelet RememberMe, där man för varje omgång får en ny vit prick på en svart yta. Det verkar lätt men blir snabbt ganska komplicerat (mitt rekord: 20 prickar). Ett knep för att hålla ordning på allt är att gruppera prickarna i former. I skärmdumpen här intill har vi en halvmåne längst ner, sen en Musse Pigg-kombo med öron och nos till höger, ett kors till vänster och överst tre prickar som hänger ihop som en bumerang. Typ.

Så vad har det här med webbdesign att göra?

David Kadavy, en frilansande grafisk designer som precis släppt boken ”Design for hackers”, stod för SXSW:s mest estetiskt fulländade presentation igår: ”White space: Shaping nothing for clean design”. Utgångspunkten var att ”clean design is more than a look”. Över en rad monokroma abstrakta slides visade han hur designers hjälper besökare att skapa ordning på en webbsida: olika texturer i typografin, viktning av olika blocks storlek och till sist också gruppering.

Gruppering, det han kallar chunking, gör det möjligt för oss att skapa sammanhang som inte är utritade. Samma del av hjärnan som triggas av RememberMe gör till exempel att en tabell inte behöver ha ramar, om siffrorna linjerar kommer hjärnan rita ut linjerna på egen hand.

När man pratar om ren design och minimalism blir det ofta en absurd jakt på att använda så lite färg och bilder som möjligt. Därför är det skönt att en snubbe vars själva USP är ”white space” understryker att minimalism inte handlar om att allt ska vara vitt, schweiziska sans-serifer och minimal plats för identitet. ”White space” behöver inte ens vara vitt. Det är tur, för det passar inte alla produkter (eller tv-program). Men genom att lita på hjärnans förmåga att fylla i luckorna kan vi komma långt i jakten på en ren design.

Här är en ganska oslipad version av Kadavys presentation, från Mexiko tidigare i år:

12. mars 2012 | Länk till artikeln

Escargot, my car go, one sixty, swiftly

Justine's, 4710 East 5th Street

Justine's, 4710 East 5th Street

Ägnade hela kvällen med mina vänner sazerac, escargot och cassoulet på Justine’s i östra Austin. Dock ska sägas att taxisituationen i Austin just nu är mer escargot än ”one sixty, swiftly”, så det där Biggie Smalls-citatet är lite missvisande. Men eftersom det är nästan på dagen femton år sedan de sköt honom får det vara med ändå.

12. mars 2012 | Länk till artikeln

SXSW andra dagen: The Onion-Baratunde om satirens potential

The Onion:s Baratunde Thurston var keynote speaker på lördagen på SXSW.

Jag kände mig som en ond, ond person när jag trängde mig in mitt i en episk kö till en av föreläsningarna på Austin Convention Center. Men skammen blev ännu värre när jag efter en kvart insåg att jag ställt mig i fel kö, någon slags autografhistoria med en techförfattare. När det varit som mest hektiskt här flyter köerna in i varandra till en organisk oregerlig massa. Och, med all respekt, det blir ju inte enklare av 1) den genomsnittlige amerikanens midjemått och 2) att alla tittar ner i sina smartphones medan de går runt i byggnaderna och krockar in i varandra.

Att en amerikansk komiker upplyser om att det finns satir även utanför USA skulle man lätt kunna ironisera över.

Fetast kö var det till keynote speakern Baratunde Thurston, redaktör på The Onion. Jag skulle kunna skriva i timmar om The Onion men det finns enchiladas som inte kan vänta så vi får nöja oss med att säga att det är en satirtidning som skriver väldigt roliga, men helt felaktiga, rubriker. Som ”Planned Parenthood Opens $8 Billion Abortionplex”.

Baratunde Thurston började med en effektiv insäljningsteknik för sin nya självbiografiska självhjälpsbok ”How to be black”, speciellt för den hyfsat homogena SXSW-publiken: ”If you don’t buy this book, you’re a racist”. Min vän Martin Gelin kommenterade på Twitter att det är ett ”smart sätt att sälja bok: turnera runt och föreläsa om nya pr-metoder för att sälja sin bok. Det är sån win-win liksom, i stället för att sitta med tolv pers på indiebokhandeln i Milwaukee får han $10k per appearance”.

Föredraget gick snart över till att handla om att satiriker som The Onion, The Daily Show och Stephen Colbert fått genomslag långt utanför USA:s gränser – politiskt satir är ett redskap för motståndskrafter i länder med starkt kontrollerad media: ”You can almost measure the freedom of a society by its toleration of satirists”.

SXSW-slutklämmen var att techföretagen på plats i den enorma föreläsningssalen borde ta chansen och ansvaret att vara med i den här utvecklingen (på ett ganska ospecificerat sätt). Nåja, kändes kanske inte helt helgjutet, mer som ett trick för att få publiken att känna sig viktig. Och att en amerikansk komiker upplyser andra amerikaner om att det finns satir även utanför USA skulle man lätt kunna ironisera över om man skulle råka vara på det humöret.

Ett citat från NBC:s förra nöjeschef Ben Silverman hängde kvar: ”The code writer and the screenwriter must work together”. Thurston tolkade det som att det måste finnas humor i koden, att själva koden och interfacen också kan ha inslag av satir och dryghet. Ett exempel var felmeddelandet på Google Voice när man skrivit för många tecken. I stället för att börja räkna negativt, alltså ”-23 tecken”, står det bara ”Really?”. Något för Little Big Details att ta upp.

Men i mitt liv är det rimligare att tolka det citatet rakt på. Något av det jag gillade mest under mina år på Dagens Nyheter var just det att alla från chefredaktör till bildredigerare och administratörer kunde ha åsikter om mina texter. Det fanns en gemensam stolthet (och emellanåt också skam) över tidningen som kom ut. När vi jobbar med utveckling på SVT Interaktiv är det ofta ett glapp mellan de som gör innehållet – programledare, redaktörer, nöjeschefer – och de som programmerar.

På det sättet knöt Baratunde Thurston an till det digra uppbåd av innehållsstrategiseminarier jag tagit del av här i Austin. Innehåll och utveckling blir allt mer ihopkopplat, det kan inte fortsätta göras på något annat sätt.

11. mars 2012 | Länk till artikeln

Anteckningar från första dagen på SXSW

Rapport från webb- och mediakonferensen South By Southwest Interactive.

Det är få saker som är så sorgliga som ödsliga utomhusfester. När regnet strilade ner över Austin under fredagen ekade det tomt på IT-företagens skrytsamma BBQ-inhängnader.

Framför allt älskar jag branschuttrycket "the talent", så underbart charmlöst.

Inne på gigantiska Austin Convention Center där South By South West har sitt högkvarter var stämningen också något luguber till en början. Ett par tusen technördar – 15-20 000 väntas till Austin allt som allt – stod i timslånga registreringsköer och försökte få klarhet i vilka av de över 5000 evenemangspunkterna de skulle hinna med. Vid varje eluttag satt olika sällskap och försökte hålla liv i Apple-glöden. Vid ett eluttag utbröt ett vilt slagsmål när någon försökte ladda en Samsung-surfplatta (okej, det hände inte men det hade varit spännande).

Men nu över till det festliga: panelerna.

@TVEngagement: Does Social Media Drive TV Ratings

Första panelen jag gick på ståtade med MTV Digitals VP Colin Helms och folk från bland annat Bravo och Food Network – och handlade om tv-kanalernas sociala medier-strategier. Pia Kallischer, SR:s musikchef, var också på plats och lackade ut direkt på floskelvällingen från panelen: ”Säger de inte bara självklarheter?”.

Två saker stack ändå ut.

Food Networks Susie Fogelson berättade hur de maxade sin trafik och fick 20 000 nya Facebook-fans på två timmar under en satsning på matlagningstips inför Thanksgiving, ”the Superbowl of Food Network”. Genast började en del idéer triggas i gång. Om Thanksgiving är den amerikanska matvärldens Superbowl, vilken är den svenska? Är det julbordet? Nyårssupén? Och kan man skapa en svensk motsvarighet till det call-center bemannat med Food Networks experter som blev en sådan framgång under Thanksgiving? Något att tänka på inför framtida konceptutveckling på SVT för exempelvis Go’ Kväll.

Och det andra, en diskussion om man ska börja betala ”the talent”, alltså tv-profiler och programledare, för att vara aktiva i sociala medier. Jag tror att det är oundvikligt, den sociala närvaron i program som The Voice, Melodifestivalen, Uppdrag Granskning. Men framför allt älskar jag branschuttrycket ”the talent”, så underbart charmlöst.

Political Humor 2.0
Rory Albanese, ”The Daily Show with Jon Stewart”:s exekutiva producent och Carol Hartsell, chef för The Huffington Posts humoravdelning var två av deltagarna på en panel med den klatschiga undertiteln ”Teh Internetz R Leaking”. En panel som ganska snart spårade ut i någon slags standup-show som inte riktigt går att återberätta här. Men roligt var det.

Applying Behavior Design
Chris Risdon är ”lead experience designer” för Adaptive Path, en ux-byrå som jag tycker om. Jag hade egentligen tänkt undvika ux/id-grejerna i Austin, men var tvungen att kika in på det här föredraget om design som tvingar användaren att bete sig på ett visst sätt. Det låter kanske som något negativt, men kan vara ett kraftfullt verktyg om det används rätt. Ett exempel, som Risdon visserligen inte tog upp, är Twitter, som genom begränsningen på 140 tecken ändrar användarens beteende och tvingar den att hålla sig kort.

Återkommer säkert om idéerna som Risdon tog upp, men framför allt handlade det om en metod i konceptarbetet för att förstå om produkten, tjänsten eller programmet lämpar sig för en beteendepåverkande design.

10. mars 2012 | Länk till artikeln

Draw Something och konsten att vara tillräckligt bra

Den gamla sanningen att större alltid är bättre har kommit på skam. I stället kretsar vår konsumtions- och yrkeskultur kring begreppet ”tillräckligt bra”.

Här är en deprimerade insikt för Lou Reed, Fabio och resten av världens audiofiler:
Vinylskivor låter bättre än CD-skivor, men CD-formatet är mindre och har plats för mer musik. CD-skivor låter bättre än mp3, men mp3-formatet gör att man slipper gå till skivaffären. Mp3:or låter bättre än Spotify men det är skönt att få lyssna på låten direkt i stället för att vänta på att den laddats ner. Spotify låter bättre än Youtube, men på Youtube behöver du inget speciellt program för att lyssna.

Frågan är alltså inte "Vem fick bäst resultat?", frågan är "Vilka fick tillräckligt bra resultat?"

Gång på gång är det bekvämligheten som avgör på vilket sätt vi väljer att lyssna på musik.

Följdaktligen är Youtube det antagligen vanligaste sättet att lyssna på musik i uppkopplade länder i dag. Världens mest nedladdade artist Rihanna har sålt 50 miljoner mp3:or – men har spelats 2,2 miljarder gånger på Youtube. Film-, tv-, print- och webbindustrin påverkas på liknande sätt.

”Tillräckligt bra” kommer också att förändra hur våra arbetsplatser ser ut. Malcolm Gladwells ”Outliers: The story of success” från 2008 är vid första anblicken bara självhjälpslitteratur förklädd till populärvetenskap och figursydd för flygplatsernas pocketshoppar. Men mellan raderna finns hela tiden en klass- och mångfaldsanalys som lyfter ”Outliers”.

Sättet vi tidigare mätt intelligens och skolframgång på har utgått från att det är bättre ju högre poäng man får i tester och prov, något som av olika anledningar slår mot minoriteter och lägre samhällsklasser. Men den proportionaliteten är missvisande, uppnår man en tillräckligt hög nivå är det andra faktorer som tar över och blir viktigare. Frågan är alltså inte ”vem fick bäst resultat”, frågan är ”vilka fick tillräckligt bra resultat?”. Därför, menar Gladwell, hade inkvoterade juridikstudenter på University of Michigan något sämre provresultat än sina vita kollegor, medan de var lika framgångsrika när de kom ut i arbetslivet.

”Tillräckligt bra” är också ledordet hos moderna webbföretag, från Facebook och Google till SVT Interaktiv där jag jobbar. I stället för att jobba jättelänge för att lansera den ultimata produkten på en gång försöker man göra små uppdateringar hela tiden. I stället för ”Waterworld” och ”Chinese Democracy” försöker man släppa en massa små singlar så fort något är tillräckligt bra.

Jag kommer att tänka på allt det här när jag spelar senaste mobilspelsuccén Draw Something, som funnits i en månad och laddats ner över fem miljoner gånger. Det är en variant på ritspelet ”Pictionary”, där du och en medspelare turas om att rita ord som spelet väljer ut åt dig, från ”zombie” och ”Jeremy Lin” till ”Skrillex”. För att ha roligt med Draw Something behöver man inte måla som Norman Rockwell, man behöver bara rita tillräckligt bra för att medspelaren ska kunna gissa rätt.

Varje gång man trycker på ”Done!”-knappen och skickar i väg sin teckning tränas man i att uppskatta om man lagt ner tillräckligt mycket tid, om man varit tillräckligt noggrann.

Att veta var gränsen till tillräckligt går har aldrig varit viktigare. Draw Something borde vara obligatoriskt i grundskolan.

05. mars 2012 | Länk till artikeln

What becomes of the broken-hearted, who had love that’s now departed?

The 4 greatest key changes in pop music

27. februari 2012 | Länk till artikeln

3 bra länkar

    1Tv-cirkeln förlänger Game of Thrones
    Skriver på svt.se:s Testbild-blogg om framåtlutat tittande och nya projektet ”Tv-cirkeln”, där Johanna Koljonen, Roger Wilson och Kodjo Akolor analyserar ”Game of Thrones”. Också roligt att följa kommentarerna på Tv-cirkeln – 300 stycken om första avsnittet på några dagar.

    Läs på Testbild

    2”Dear Paula Scher, you just ripped off the Greek flag”
    Paula Scher, som jag tycker väldigt mycket om, har gjort nya Windows-loggan. Jag tycker om det, modernt och platt och digitalt. Men det är klart, alla är inte jättenöjda, vilket märks på de bitska kommentarerna på Windows-bloggen när teamet berättar tanken kring den nya identiteten.

    Windows nya logotyp

    3Flest tittare sedan 1984
    En tydlig trend inom tv är att direktsända program, och kanske framförallt musikrelaterade program, fått en nytändning på grund av det uppkopplade tv-tittandet. Amerikanska MTV-galan i höstas var MTV:s mest sedda program någonsin, och då har den kanalen mest levt på dokusåpor senaste 10-15 åren. Musikbloggen PSL, ett av de projekt jag jobbar med på SVT, slog publikrekord när de häromveckan direktsände från svenska Grammisgalan. Och den amerikanska Grammy-galan drog mer publik än de gjort sedan 1984, då Michael Jackson tog hem åtta priser.

    Grammy-galan drar storpublik

25. februari 2012 | Länk till artikeln

Öppningsackorden i Beethovens ”Eroica” från 1924 till 2011

http://www.youtube.com/watch?v=xb24c77zJ64

25. februari 2012 | Länk till artikeln

When he gone, she call, she wrong and she know it

25. februari 2012 | Länk till artikeln

I’ve got a thing about you, baby

10. december 2011 | Länk till artikeln

train

train

train

30. mars 2010 | Länk till artikeln